Ur led är tiden utan kaffemaskin

Krönikor
PUBLICERAD:
Veronica Molander
Tegnell och Löfvén säger att vi ska jobba hemma och vi lyder så mycket vi kan.

Vi utvecklar våra digitala skills och nu kan de flesta som aldrig någonsin tidigare haft ett digitalt möte träffas på Teams. Vi håller i och håller ut. Och samtidigt verkar de flesta vara överens om att distansarbetet är här för att stanna? Åtminstone delvis. Men på ett område hängs det inte med alls.

Jag uppfattar att kreativiteten och samarbetsviljan är stor när arbetsgivare och medarbetare hittar lösningar för att få arbetet i vardagen att fungera i pandemitider. Det ordnas så gott det går med digital utrustning, strykbrädor plockas fram och får agera höj- och sänkbart skrivbord och chefer får släppa tidigare kontroll över arbetstiden.

Det funkar. För att för närvarande finns det inget alternativ. Sett till situationen känns problemen inte så stora när det handlar om att ha lite koll på kameran när vi behöver resa oss upp i ett Teamsmöte och underdelen inte alltid matchar knytblusöverdelen. Men om vi blickar lite framåt, post-corona, så ser jag en del utmaningar och möjligheter med ett fortsatt distansarbete.

Digitala möten har blivit standard under pandemin.
Foto: Torstein Bøe

Om arbetsgivare och medarbetare är kreativa i situationen vi befinner oss i så är det ett särskilt område som inte hänger med – och det är arbetsrätten. Reglerna är inte alls skapade för detta. Vår svenska arbetsrätt har över hundra år på nacken och formades i en tid när begreppet distansarbete inte gick att föreställa sig i den vildaste fantasin.

Arbetstidslagen och EU-direktiv om arbetstid får tjäna som exempel: Hur förhåller vi oss till arbetad tid när fritid och arbetstid glider i och ur varandra? Hur mäter vi arbetad tid? Dilemmat är att vi har en skyddslagstiftning för medarbetare som mer eller mindre bygger på att vi är på arbetet under vissa tider. För visst blir det knepigt att avgöra vad som är övertid när medarbetaren jobbat på tider som bestämts själv? Och hur ska arbetsgivaren kunna fullgöra sitt ansvar inom hemmets väggar och se till att arbetstiden håller sig inom föreskrivna ramar?

”Dilemmat kring distansarbete är att vi har en skyddslagstiftning för medarbetare som mer eller mindre bygger på att vi är på arbetet under vissa tider”, skriver Veronica Molander.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Nu kan det ju låta som om jag gör ett problem av något som inte är ett problem. ”Asch, vi snackar ihop oss, det funkar…” Visst, det är bra. Men när olyckan är framme, eller konflikten är ett faktum, så hjälper inte ”ihopsnackandet” särskilt mycket. Arbetsgivaren har det yttersta ansvaret över att de ganska fyrkantiga arbetstidsreglerna följs och eventuella oklarheter tolkas till nackdel för arbetsgivaren. Böter eller skadestånd kan bli följden.

Det går förstås inte tänka att arbetsrätten ska begränsa en utveckling vi varit på väg in i en tid och som påskyndats av pandemin. Men precis som vi har behövt hitta nya vägar att lösa praktiska frågor behöver vi hitta nya sätt att sätta ramar kring våra nya arbetssätt.

En av de äldsta gällande reglerna i svensk arbetsrätt handlar om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Den rätten tog sig ett visst uttryck i den verklighet som gällde 1906 när regeln formulerades. Den såg helt annorlunda ut när vi gick från industrisamhälle till informationssamhälle och den behöver igen se annorlunda ut idag, när distansarbete är ett normaltillstånd. När friheten kring arbetet blir större ligger det nära tillhands att tro att ramarna behöver bli lösare. I själva verket är det troligtvis tvärtom.

Det senaste året har visat att ett mer strukturinriktat ledarskap är viktigt för att skapa tydliga ramar och mål kring distansarbetet. På det viset blir det lättare att sätta gränser i arbetet, vilket är viktigt för balansen i arbetet. En annan viktig sak är det relationella ledarskapet som nu får hitta nya vägar. Vi måste hitta strukturer för att följa upp och fråga hur medarbetare mår och hur det går i arbetet – sånt som vi faktiskt för inte särskilt länge sen gjorde helt spontant vid kaffemaskinen. Minns ni?

Att fråga kollegor hur de mår sker inte fullt lika naturligt på distans som framför kaffeautomaten på jobbet.
Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT
Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.